Left out in the dark.

Alltså... Är det okej om jag skriver av mig lite?
Känner att det behövs.
Men jag vill bara skriva av mig lite, ägna detta inlägg till två av mina småsyskon.



Så här är det.
Jag vet att ni inte kan läsa.
Men jag vill att mina tankar, mina känslor, förs till er via den klara stjärnhimlen.
Jag älskar er. Och jag saknar er något enormt.
"Dagarna blir fler o räkna ju längre tiden går."

Det är tack vare en idiotisk kvinna som jag förut kunde kalla för min 'mamma', men numera skäms över att nämna vid namn, som jag inte kan träffa er.
Det har gått en månad.
Så länge har jag aldrig varit utan er förut.
Inte utan att veta att jag alldeles snart får träffa er igen.
Det är nog den där tanken över att jag inte kan träffa er när jag vill som skrämmer mig också.
Ni är två av mina fem småsyskon som jag älskar mer än allt annat i världen.
Ni går före mina vänner, och mina föräldrar.
Skulle göra allt för er.
Vilket jag även gjorde. Eller, försökte i alla fall.
Jag gav allt, jag gjorde vad jag kunde för att ni inte skulle vara där ni är nu.
Jag är ju trots allt eran storasyster.
Det är min uppgift att skydda er.
Särskillt om inte föräldrarna kan skilja på rätt och fel.
Gick in i depression veckan efter.
Varje gång jag tänkte på er och när jag kramade er och sa "Jag älskar dig", så började gråta.
Varje gång.
Alltså flera gånger varje dag.

Jag är rädd över att tänka på er.
När jag tänker på er så börjar jag sakna er.
Och det är nog den värsta känslan som finns.
Känns som om det vore bättre att glömma er.
Lära mig att leva utan er.
Men hur i helvete ska jag lyckas med det?
Det går ju inte. Det är ologiskt.
Det är psykiskt omöjligt.

Tyler.
Visst.. När jag fick reda på att Hon var gravid ännu en gång, så blev jag sur.
Jag ville inte ha fler småsyskon, redan då påstod jag att hon inte kunde ta hand om de hon hade på rätt sätt.
Jag ville inte att hon skulle utsätta ännu ett oskyldigt liv.
Ett barn som föddes utan dess egen begäran.

Ett barn som föds har ingen egen talan, de kan inte bestämmas om de ska födas eller inte.
När de väl är födda så måste de leva ett liv anpassade efter någon annans dumma regler.

På grund av att jag 'inte ville' ha dig från början, så kom jag aldrig riktigt nära dig från början heller.
Jag ångrar mig egentligen lite... I början, när du började gå till folk själv, när du själv valde vem du ville gå till, så valde du alltid Maja eller.. Mamma. Före mig, jag gav dig ju inte så mycket uppmärksamhet alls. Inte förens du blev över året gammal. Då började du komma till mig lite oftare.
Det är otroligt hur mycket man kan ångra småsaker såhär på efterhand.
Jag önskar att jag hade spenderat mycket mer tid med dig än jag gjorde.
Känner mig som en hemsk storasyster som inte gjorde det.
Men tyvärr, om jag ska skylla på något så är det nog tack vare att eran mor älskade att skicka in er till mig när hon själv inte orkade med er, och då blev det liksom.. ni tjatade på mig istället. Och det tyckte jag var jobbigt när jag försökte sitta vid datorn.
Datorn? Hur FAN kunde jag sitta vid datorn mer än att spendera tid med er?!
Man vet inte vad man har förens det är borta.
Varför tar man inte vara på vad man har medans man fortfarande har det..?
Åh, jag saknar dig så.

Lea.

Du är en femtedel av mitt hjärta.
Om man nu kan dela upp det så.
För var och en av er tar upp hela mitt hjärta, om inte mer, förstår inte hur alla kan få plats.
Det är väl som en sån där magisk väska, liten på utsidan, gigantisk på insidan.

Hur som helst.
Jag minns inte om jag blev glad eller ledsen när jag fick reda på att Hon var gravid med dig.
Det jag minns är att vi hittade henne gråtandes vid köksbordet när vi bodde i Hånåkni.
Hon trodde att hon hade fått missfall på dig.
Jag kanske aldrig hade fått chansen att träffa dig.
Men som tur var, så gjorde jag det.
Okej, visst, jag var rätt avundsjuk som liten dåra.
Du som var ännu mindre fick mera leksaker, mera saker över huvud taget.
Lite mera uppmärksamhet.
Men det var ju inget som hindrade mig från att älska dig.
Åh, alla gånger... Alla gånger som du kommit till mig ledsen, och velat ha tröst.
Glömmer det aldrig.
Aldrig heller att jag nekade dig tröst.
Snarare tvärt om, ville trösta dig oftare än vad jag fick.
Saknar då vi satt ute på verandan, på en stol. Efter att du bråkat med mamma, och jag satt och sa att du alltid kunde komma till mig när du var ledsen. Att jag alltid skulle finnas där för dig.

Vet du hur ont det gör att inte kunna vara det nu?

Vet du hur jävla ont det gör att tänka tillbaka på när jag kramade dig och inte visste ifall det var sista gången jag kramade dig eller inte. Att säga "Jag älskar dig" och inte veta om det var sista gången jag hörde din röst säga "Dig med"?
Det gör jätteont.
Ångrar alla gånger som du ville sitta inne på mitt rum och leka men jag bara blev irriterad för att du stökade till.
Och när du ville spela Angry Birds på min mobil, men jag av någon anledning nekade dig.
Vet du vad?
Stöka ner så mycket du vill. Riv sönder mitt rum. Gör så att rummet ser ut som ett bombnedslag.
Jag bryr mig inte.
Spela på min mobil, du är ändå bättre på Angry Birds än vad jag är.

Jag skulle göra lite vad som helst att få träffa er igen.
Krypa efter Tyler på golvet och han springer iväg och skriker "Monster!!"
Sitta med dig i knät, fixa ditt hår samtidigt som du spelar på min telefon eller leker med mina gamla Bratz-dockor.

Jag älskar er något enormt.

Även om ni inte kan se det här,
Så hoppas jag att mina ord tar sig via stjärnhimlen till er.

Vad skulle egentligen vara det bästa?
Försöka glömma eller plåga sig med känslan av saknad?
Kluriga frågeställningar vi får här i livet.
Men jag klarar det här.
Tills nästa gång vi ses.
Ni finns i ett rött rum utan dörrar eller fönster.
Där är ni instängda.

För ni kommer aldrig kunna lämna det rummet ni fyller i mitt hjärta.