Gråt dina tårar, du är inte ensam.

Klockan är halv elva på kvällen och jag är ute på min rutinerade kvällsrunda i regnet.
Jag ser en flicka sitta i en busskur.
Hennes långa mörkbruna hår hänger stripigt ner över hennes blå-gröna ögon. På huvudet har hon ett par lila-vita skullcandy hörlurar som läcker väldigt mycket ljud.
Jag sätter mig bredvid henne, men hon ser mig inte. Musiken hon lyssnar på är väldigt... fin. Den är dyster, men fin.
Hon ser mig inte. Men jag både ser henne och hör hennes tysta snyftningar.
Jag lägger handen på hennes axel och hon höjer huvudet och tittar upp på mig. Hennes ögon är blanka av tårar och hon är svart under ögonen från maskara som uppenbarligen inte är vattenfast. Inte många ord behöver yttras utan att jag förstår hennes problem. Jag kramar henne och säger “Det är ingen fara. Jag kan vara din vän. Du behöver inte vara ensam mer.“